När jag skriver det här ska adventstiden precis ta sin början. Det är min absoluta favorittid. Har många gånger undrat över detta mitt lite nostalgiska drag. Jag är en ”fullblods-advents-romantiker”. Och det verkar inte riktigt gå över. Jag njuter otroligt mycket under den här tiden. Under mina promenader kikar jag på ljusen i fönstren och myser. Advents- och julsångerna i kyrkan är så härliga, och ja, jag kommer att försöka följa med i julkalendern även detta år. Jag frossar i längtan och förväntan. När möjlighet finnes doppar jag lussekatter och pepparkakor, och nu när snön har kommit och med den flera minusgrader njuter jag verkligen. Jag riktigt går i gång på lite snö och kyla. I mina funderingar och analyser av mig själv, så inser jag att det handlar om att vilja återuppleva barndomsminnen, det vill säga det som var enkelt och okomplicerat med barndomen. Men är det hela sanningen? Det handlar nog också om en längtan efter något speciellt, något stort, en längtan efter helighet och helhet, en längtan efter det perfekta, kanske en slags paradislängtan?
Jag vet inte vad du längtar allra mest efter och om du liksom jag är en ”adventsromantiker”. Jag vet, förstås, att många bara längtar tills helgerna är över, på grund av stress och krav. Knepiga familjekonstellationer, förväntan på att ”det ska bli så trevligt”, eller kanske, i dessa tider, en ansträngd ekonomi. Självklart finns det stress även i mitt liv under den här perioden, men det är inte det dominerande för mig. Men en sak vet jag i alla fall och det är att min, kanske lite nostalgiska längtan efter paradiset, eller vad det nu är, inte på något sätt går att jämföra med Guds längtan efter dig och mig.
Advent är ju ett slags upptakt inför julen, som firas på grund av att ett litet gossebarn föddes för länge sedan i ett stall eller kanske i en grotta. Och här kanske du associerar till julkrubbor? Du vet, de där i trä, med plast eller gipsfigurer, där Maria i pastellfärger sitter på knä med händerna ihop i djup vördnad och Josef betraktar henne och barnet på behörigt avstånd. Och där den lilla babyn har blont rödlätt hår och bara en liten tygtrasa runt stjärten. En sån krubba hade vi hemma, och som liten undrade jag alltid om inte Jesusbarnet frös. Jag menar, även om Jesus föddes i ett betydligt varmare land, så säger Bibeln att han lindades, och jag tror bestämt att det var lite mer än den lilla tygtrasan. Här kan man snacka om nostalgiskt skimmer, och för en del är det kanske till och med lite löjeväckande. Vad skulle det vara att se fram emot? Vad skulle det vara att fira?
I julkrubban och plastfigurerna finns en djupare dimension. Här påminns vi om skärningspunkten mellan himmel och jord. Gud kom till oss i gossebarnet Jesus; sann Gud och sann människa. Han föddes i en fattig familj, han kom att räknas om oäkting och han blev flyktingbarn i Egypten. Tänk, så mycket längtar Gud efter oss! Gud vet, på riktigt, vad det innebär att vara människa, vad vi kan kämpa med. Gud vet hur det är att födas, att leva och inte minst att dö. Gud är inte mot oss, utan med oss och för oss.
”Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom Honom.” Joh 3:16-17
Med en önskan om en välsignad advents- och juletid!