Inriktningen för året i Centrumkyrkan är ”Ett hjärta för varandra och andra”. Mina tankar har kretsat kring det här och grunden för att kunna ha ett hjärta för varandra och andra. Jag vill komma nära och skriva om den Gud som älskar dig och mig. Grunden för att nå ut till andra är inte att förstå allt om Gud, försoningen, förlåtelsen och Guds kärlek. Men en viktig del handlar om att ta till sig att just jag, just du är älskad. Att våga låta sig älskas. För att ha ett hjärta som når andra och når ut, behöver det bli sanning för var och en av oss, att jag är älskad av Gud.
Ser du dig i spegeln på morgonen och tänker eller säger till dig själv. ”Så fantastiskt – här är någon som Gud älskar!” Kanske finns det någon som gör det. Jag gör det tyvärr inte. Det är ingen egotripp att landa i det här! Det är förutsättningen för att ha något att dela med sig av i mötet med andra. Det är där drivkraften finns och glädjen. Ibland tror jag att vi innerst inne tänker – han är älskad, hon med och de där borta, men jag, skulle jag vara älskad? Jag som ibland är en hycklare, jag som… fyll i själv det som du tänker skulle hindra Guds kärlek.
I Romarbrevet står det:
”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.”
Rom 8:38-39
Vid en första anblick så verkar texten bara handla om yttre ting, men jag tänker mig att krafter i djupet inte bara handlar om havsdjur, jordbävningar eller något annat i jordens djup. En dimension kan vara ditt och mitt inre djup. Inga tankar som vi tänker eller känslor av självförakt, ingen skam eller skuld kan skilja oss från Guds kärlek. Det vi tänker, känner och gör mot oss själva är spikat på korset och kan inte hindra Gud från att älska oss. Men vi kan behöva öva oss på att låta den kärleken förvandla oss.